Skogstokig

Jag lyckades trampa ner genom förrädisk gungfly-mossa och sjönk ner till ena knäet i vatten. Mina skitbra byxor pallade, men inte mina icke vattentäta kängor.
Med förlorad skogslust klafsade jag surmulet vidare med kipp i ena kängan.

Drumlade omkull på andra sidan av ett brett, vattenfyllt dike som jag med nöd och näppe lyckades klunsa över.
– Väntaaaa!

Jag skulle (ville) upp på fötter igen med all tyngd, men hittade bara en sketen vidja att hålla mig i. Jag vispade runt värdelösheten en stund.
Den lossnade.

“Schwack” – jag höll alla rötterna mot skyn en sekund innan jag fick smaka mossa, varpå gevärskolven kanade framåt och slog mig i nacken..
– Helvitta….!

Valde krypa 6-7 meter till en stor sten som jag kunde ta spjärn emot.

En kamp för livet!
Jag var helt slut, när jag åter stod på benen. Mjölksyra och halvvägs mot ett ryggskott.

Trask och trask och mera klätter. I evigheter. Glasögonen immade igen.

Så småningom: jag bokstavligen ramlade ut på trafikerad landsväg igen. Klingelei-klang, kåsor, knivar och skit som slängde omkring i lossnande remmar runt höfterna.

Gubben fick dra upp mig sista steget. Jag svajade som en sjösjuk med min jävla ryggsäck ute på asfalten och det svartnade framför ögonen. Solen gassade. Gud var inte god. Den saken var jag klar över nu.

Jag böjde mig framåt med händerna mot knäna och försökte få luft.
– Hur långt har vi gått? Minst 2 mil, va?

Gubben kontrollerade på kartan och meddelade att vi gjort en u-sväng på 2 km och det hade tagit drygt 2 timmar.

Då började jag gråta.